Idag har vi varit på besök på barnmorskan. Jag tycker ju fel om allt, trots att alla tycker olika, ingen är den andra lik, ni vet, man får vara unik, som som man är, inget är rätt och fel. Jag tycker det är ganska tråkigt att åka till barnmorskan för det är helt ärligt bara ett sjukhusbesök och jag kan gissa på att det är fel att tycka så, jag ska väl vara upprymd och tycka att det är jättemysigt? Jag får väga mig och jag väger skitmycket. Jag får ett stick i fingret, vem gillar det? Barnmorskan visar mig en kurva som jag fortfarande inte riktigt fattar vad den visar men den verkar i alla fall vara rätt. Vi får papper och en ny tid.

Sandvikensjukhus är ett av de mest deprimerande ställen jag ens kan föreställa mig och korridoren man får gå genom för att komma till Barnmorskemottatgningen är som en korridor av ångest och förvivlan. Det finns ingenting där. Ingen färg, inte ens en färg som inte är en färg utan allt är så otroligt gammalt kliniskt beiget. Jag vet inte om det finns rum på vägen eller om det bara är en korridor för allt bara smälter ihop. Det finns fönster som vetter mot en bortglömd park, eller rökruta. Vi möter aldrig några andra människor i den korridoren men jag tror att det finns en trappa som leder neråt precis i början. Det finns fyra hissar och två är så gamla att jag aldrig ser sådana knappar någon annanstans än just där. Knapparna är läskiga för ni vet, det är ett sjukhus och på sjukhus finns det bakterier och alla människor med sina bakterier tar på dom där knapparna. 

Sen får vi höra hjärtljudet. 

Allt är som det ska med bebis och det känns bra.