Egentligen ska jag laga köttbullar nu, men som många vet är inte matlagning mitt största intresse. Det mesta med mat är ju ett onödigt ont. När kommer egentligen mirkalpillerna som dom har pratat om så länge?! Hade dom inte sådana i Jetson? Jag ser i alla fall fram emot den dagen!


Jag har tvättat idag, och det innebär mycket tänktid. Sjukt mycket tänkartid faktiskt!
Jag har utnyttjat detta till fullo men ändå inte kommit fram till något svar på dagens fråga. Varför tycker man om människor olika mycket? Varför faller vi pladask för vissa människor? Varför lär vi oss tycker om andra med tiden?
Det gäller inte bara de vi blir kära i. De vi får fjärilar i magen av. Det gäller lika mycket de vi väljer till våra vänner. Jag har vänner som det tagit tid att lära känna, som jag sakta byggt upp ett förtroende med. Är det nåon som förstår vad jag menar? Där det helt enkelt tar lite tid. Detta är ointressant tycker jag själv. Det är så det är i de flesta fall.

Det som däremot intresserar mig är kärlekshistorierna. Där blixten slår ner och vänskap uppstår på några minuter. Där man bli bästa vänner inom några veckor och livet skulle kännas ohuthärdligt tomt utan den nya vänskapen. Det förundra mig att jag kan känna omedelbart förtroende och kärlek. 
Jag träffade min absoluta bästa kompis i gymasiet på en bildlektion för första gången. Efter den timmen var vi oskiljaktiga i tre år. Nu kan jag inte under några omständigheter någonsin leva utan henne. Och det fanns där, omedelbart, det bara klickade. Det satt 30 andra tjejer i rummet, men jag klickade aldrig på samma sätt med någon av dem. Men dom klickade med andra, dom blev två och två som jag och min bästa vän. Omedelbart.
Blixten har slagit ner ett par gånger efter det.
Det är underbart att träffa någon som det bara är helt omöjligt att sluta prata med, det finns mer ord än vad det finns tid. Det blir aldrig tråkigt, även de enklaste egentligen tristaste saker blir helt fantastiskt roliga.
Men varför blir det bara så med några få?


Varför säger det klick?