Det börjar närma sig nu. Det är som att när man har kommit förbi den där 100dagars-gränsen så bara försvinner dagarna, ibland går det lite för fort! Fast ibland känns det som att vi aldrig kommer sluta vänta heller. 63 dagar kvar till BF, jag hoppas på någon dag kortare och eftersom det hela tiden har känts som en unge som vill ut till världen så kommer jag väl gå över två veckor bara för det och tydligen känns den tiden man går över ungefär lika lång som hela graviditeten.

63 dagar kvar att bara rå om varandra.

63 dagar kvar att slöa när man vill.

63 dagar kvar tills livet förändras för alltid.

63 dagar kvar tills blöjbyten är vardag.

63 dagar kvar innan vi får känna ännu mer kärlek än vad vi tror är möjligt.

63 dagar kvar sen är vi en egen riktig familj.

63 dagar på oss att införskaffa dom sista sakerna.

63 dagar på oss att förbereda oss på något som inte går att förbereda sig på.

63 dagar då jag ska älska min man extra mycket varje dag och ta hand om honom varje minut jag kan medans det bara är han och jag. 

 

Jag hoppas att det är som alla säger, att man bara vet hur man tar hand om ett barn för nu när det börjar närma sig känns det som vad fan vet jag om att ta hand om en bebis? Jag kan räkna på en hand hur många bebisar jag någonsin har hållt i och jag vet inte om jag ens fyller den handen då. Helt sjuk att man åker in till förlossningen, det kommer ut en unge och efter lite ditten och datten får man fara hem med den och dom bara litar på att man kan och ska ta hand om det där lilla barnet och uppfostra den till en bra människa. Vilken tro på mänskligheten barnmorskorna måste ha.