God morgon! 

Från att ha kunnat sova mig igenom allt och sova till dess att jag blev väckt (annars till eftermiddagen) så gick jag till att omöjligt kunna sova längre än till halv nio och vara otroligt lättväckt. Jag har läst att det där med att vara lättväckt är någon förberedande grej inför bebisen. Verkar skitkorkat, det borde ju kicka in när bebisen kommer och inte några månader innan så man vaknar av minsta knyst, tex hund som hoppar ner från soffan eller katter som går på (ett väldigt lyhört) golv ovanför sovrummet. Men serru, det har gått över nu när jag hade börja vänja mig vid att ha hela förmiddagar att spendera tid på, nu ska det till en orkester och en hel kanna kaffe (som jag så klart inte får dricka pga mängden koffein, inte heller kan jag få i mig varmt kaffe just nu heller för det verkar så jäkla äckligt.. det som är så gott egentligen!) för jag jag ens ska överväga att vakna och kliva ur sängen innan klockan halv tolv. Kanske är det solen, kanske är jag bara "mig själv igen" och kanske är det bara för att kroppen är helt slut av att det gör så förbannat ont hela tiden. 

 

Jaja det var ju inte det jag skulle skriva. Idag skulle vi fara till stugan (som vanligt när det är fint väder) men med lite nytt sällskap, han och hon. Killarna skulle åka lite efter båten och vi lite mer runda kvinnor skulle plaska i standkanten och göra annat som passar två personer "med rörelsemönster som en 90-åring", som han beskrev hon. Nu blev det inte så för dom övergav dagens planer och for till förlossningen istället! Så otroligt spännande, snart är han och hon mamma och pappa.

 

Jag är lite avundsjuk. 

Jag är också skiträdd för snart är det ändå vår tur. Vad har vi gett oss in i? 

 

 

Bjuder på bild på nyvaken mig, morgonpigg och glad hund och en massa rust! :)