Extracentimetrarna attackerar - inte av freaktårtan!
Oj det tog tid innan jag orkade skriva ihop något om förra lördagen!
Det är ju så att mina käre vän Joakim har fyllt år men när det serverades tårta hemma hos honom så kunde inte jag komma. Besvikelsen var enorm till en början men sen kom jag på att jag ändå inte skulle kunna käka någon tårta (den enda anledningen till att gå på kalas) eftersom jag är ett typexemplar av en 80-talist och har alla fel man möjligen kan ha, typ. Träffade Joakim senare någon dag och fick då veta att han av sin mamma hade beställt en "freaktårta" som både jag och Linn kunde äta. Jag och Linn ihop i allergi och intolerans är inte high life. När jag fick veta att jag missat detta blev jag självfallet skitsur och bad på mitt egna vis om en ny tårta en annan dag! Eftersom Joakim är en av dom snällaste killarna i denna värld så bjöd han självklart in till nytt tårtkalas! Ett bara för mig, Linn och honom! Vi drack äckligt sött vitt vin till och sen öl. Ölen var underbart. Jag utbrast "jag älskar dig" när han sa att det bara var att ta av ölen i kylen, till och med the fancy ones. Jag måste lära mig att alltid ta med någon öl dit, det slutar ju alltid med öldrickning. Om man lägger ihop det faktum att jag vid något tillfälle sprang runt halvnaken i lägenheten så kan man tycka att det verkar som en ytterst märklig kväll men som Linn sa "här är vi bekväma med varandra", så sant så sant.
Tårtan var hur som fantastisk! Vi bestämde oss för att äta upp hela tårtan. Den var för kanske.. hm ska räkna lite. Ja minst 12 personer hade lätt kunna käkat av den, men vi pula i oss hela köret! Efter en gluten, laktos och nöt-fri tårta för 12-15 personer kan man tro att vi var mätta och nöjda men med sockernivån så pass högt upp och lite alkohol i kroppen var vi extremt sugna på fett, så efter någon timmes prat om fett tog vi våra cyklar och rullade ner till mcd för pommes och dipp. Jag är den enda som åt god dipp. Cheddar.
En av många bitar tårta.
Joakim och Sonic har dragkamp med en strumpa. Sockerrus?
Det är ju så att mina käre vän Joakim har fyllt år men när det serverades tårta hemma hos honom så kunde inte jag komma. Besvikelsen var enorm till en början men sen kom jag på att jag ändå inte skulle kunna käka någon tårta (den enda anledningen till att gå på kalas) eftersom jag är ett typexemplar av en 80-talist och har alla fel man möjligen kan ha, typ. Träffade Joakim senare någon dag och fick då veta att han av sin mamma hade beställt en "freaktårta" som både jag och Linn kunde äta. Jag och Linn ihop i allergi och intolerans är inte high life. När jag fick veta att jag missat detta blev jag självfallet skitsur och bad på mitt egna vis om en ny tårta en annan dag! Eftersom Joakim är en av dom snällaste killarna i denna värld så bjöd han självklart in till nytt tårtkalas! Ett bara för mig, Linn och honom! Vi drack äckligt sött vitt vin till och sen öl. Ölen var underbart. Jag utbrast "jag älskar dig" när han sa att det bara var att ta av ölen i kylen, till och med the fancy ones. Jag måste lära mig att alltid ta med någon öl dit, det slutar ju alltid med öldrickning. Om man lägger ihop det faktum att jag vid något tillfälle sprang runt halvnaken i lägenheten så kan man tycka att det verkar som en ytterst märklig kväll men som Linn sa "här är vi bekväma med varandra", så sant så sant.
Tårtan var hur som fantastisk! Vi bestämde oss för att äta upp hela tårtan. Den var för kanske.. hm ska räkna lite. Ja minst 12 personer hade lätt kunna käkat av den, men vi pula i oss hela köret! Efter en gluten, laktos och nöt-fri tårta för 12-15 personer kan man tro att vi var mätta och nöjda men med sockernivån så pass högt upp och lite alkohol i kroppen var vi extremt sugna på fett, så efter någon timmes prat om fett tog vi våra cyklar och rullade ner till mcd för pommes och dipp. Jag är den enda som åt god dipp. Cheddar.
En av många bitar tårta.
Joakim och Sonic har dragkamp med en strumpa. Sockerrus?
Jo och anledningen till att jag sprang runt där lite halvnaken var för att jag hade hängt med syster Suz tidigare på dagen och när jag cyklade från henne till Joakim så började det spöregna. Det regnade så mycket att jag knappt såg något för allt regn jag hade sirlandes från håret ner i ögonen. När jag andades så sög jag in vatten. Mina jeans var genomsura, trosorna var våta (haha), min skinnjacka var fortfarande fuktig dagen efter. Cykeln drogs med i vattenmängderna som forsade ner för barrsätragatan. Små kineser paddlade förbi i konstiga båtar, ett hus kom flytandes i strömmarna. Det regnade så mycket att Sonic transformerades till delfin och när jag inte längre kunde cykla pga allt regn kom en sjöjungfru och bogserade mig fram till Joakims köksfönster på andra våningen där jag kunde klättra in i säkerhet.
Kommentarer
Trackback
