Jag minns en gång när jag var på Coop i Valbo och stod i kön. Jag hörde en man som försökte få tag i saffran, han skulle ha middag och laga någon god rätt till sina gäster. Personalen letade men kunde inte hitta någon saffran, dom trodde att den var slut. Tydligen inte "säsong". Uttråkad så lyssnade jag på samtalet och kom plötsligt på att jag råkade ha två påsar saffran liggandes i plånboken. Jag synd om den här mannen som nu skulle behöva styra om hela planeringen bara för att den där dumma lyxkryddan inte fanns att köpa, för det var fel månad. Så jag gick ur kön och fram till honom. Ursäktade mig att jag hade lyssnat på deras samtal men att jag hade två påsar saffran i plånboken, att dom hade blivit över i julas. Han tittade väldigt skeptiskt på mig när jag sa att han kunde få dom. Tydligen gör vi inte sådana saker för främlingar. För mig var det självklart. Jag hade saffran, han hade inte saffran. Jag behövde den inte, han behövde den. När han förstod att det inte var något lurt varken med mig eller påsarna så tog han tacksamt emot dem.

På nyår glömde jag min kamera på en restaurang. Dom vägrade skicka hem den till mig. Jag var ju i Sundsvall så jag kände att det var lite kört, tills jag kom på att jag vet en tjej som bor i Sundsvall och är kompis med henne på facebook. "Känner" henne från gymnasietiden. Jag kontaktade henne och vet vi vad, nu ligger kameran hemma hos mig för Miss Sundsvall hämtade kameran, köpte vadderat portokuvert och skickade ner det till mig! Hur underbart är inte det?